jag hatar att vara så här knäpp

vilken normal människa våndas i tre timmar av beslutsångest? hela dagen har jag varit fast besluten att träna ikväll också, jag ville verkligen träna ikväll. Satt på bussen på väg till och från studiebesöket, igårkväll och när jag kom hem för att titta mellan de olika passen. Trots att jag inte sovit någonting inatt heller, eller natten innan, eller någon natt förra veckan, och trots att jag tränat alldeles för många dagar i sträck, och trots att alla muskler gör så ont att jag knappt klarar av att ta ett steg.
På väg hem, uppför trappan på väg hem, när jag knappt kom upp, slog mig tanken "Jag skippar det, jag går hem och sover". Sen tre timmar försökte jag övertala mig om att jag faktiskt behövde vara hemma och sova. Och spelade olika scenarion i huvudet. Vad skulle hända om jag gick och tränade? jo, jag skulle bli jättearg på mig fjälv för jag skulle inte palla att göra så bra ifrån mig som jag ville. Vad skulle hända om jag inte tränade? jo jag skulle bli förbannad på mig själv för att jag är så sjukt lat. Så kom jag på tanken att pröva core, men nej, då skulle jag bara börja gråta för att jag inte vill pröva något nytt själv, inte idag. Hemmaträningsvideon då? lät som ett bra alternativ. Sen kom jag hem och bestämde mig för att träna ändå, laddade upp med mellanmål och allt, klädde på mig, men så kom jag inte ut för dörren. Åh jag hatar att jag inte kan bestämma mig, eller snarare att vad jag än bestämmer så blir det bara fel. Jag hatar det. Och nu har min störda hjärna bestämt sig för att träna imorgonbitti istället. Åh vad jag hatar det här. Men om jag ska hinna träna imorgon så måste det bli kl 7. För kl 10 är det seniorjympa, och sen är det ingenting förrän 12 och då hinner jag inte med allt jag måste göra och då rasar allting samman.
Men jag vill träna. jag vill träna hela tiden. Jag behöver endorfinkickarna. Det finns inget annat.

allt annat går redan åt helvete