När jag var tolv kände jag mig söt. Jag sminkade mig på festerna, men aldrig annars som resten av klassen, för jag tyckte att jag var snyggare utan. Jag var kvar i skolan till ca 5 varje dag med mina kompisar i klassen och parallellklassen, och jag hade kompisar i klassen under. Jag flörtade som alla andra och tryckte in mig i grillkåtan på skolgården som alla andra. Jag kände mig normal.

När jag var 18 kände jag mig som en stor, äcklig, påfrestande person som alltid var i vägen, och som ständigt var i vägen för alla andra och även helt dum i huvudet. Jag satt längst bak i klassrummet för att ingen skulle se mig. Jag försökte säga så lite som möjligt på lektioner och raster till någon i klassen, för jag ville inte att någon skulle märka hur korkad jag var. På tågperrongen gömde jag mig när det gick för att slippa åka med någon i klassen för att de skulle slippa sitta och titta på mig och prata med mig i 20 minuter. När någon pratade med mig skämdes jag över hur ful jag var och att de såg det. Jag kände mig hela tiden efterhängsen de få som jag faktiskt pratade med, väntade mig hela tiden att de skulle säga åt mig att sluta hänga efter.

För ett år sen kände jag ingenting. Jag bara gjorde allting på rutin. Ärligt talat minns jag knappt någonting från då, jag bara existerade men jag kan inte påstå att jag hade något liv eller ville ha det. Mitt enda uppdrag var att ingen skulle störa sig på mig, ingen skulle kunna komma på någonting att klaga på. Jag stängde av allt vad jag tyckte och lät bli att bry mig om om jag behövde någonting.

Nu är jag nöjd med allt med mig själv. Jag är i mina ögon lagom vältränad, jag själv tycker att jag är smart. Jag gör saker som jag har lust med, som jag vill göra. Jag har förstått att vissa faktiskt tycker om att umgås med mig, att det är ömsesidigt och inte bara jag som är efterhängsen.

Grejen är den att sen jag kom hem från pappa har jag städat, sorterat och gått igenom gamla saker. Bland annat har jag hittat gamla dagböcker från mellanstadiet, skolfoton från mellanstadiet och gymnasiet, samt att jag läst igenom alla min gamla blogginlägg. Detta har jag kommit fram till:

När jag var 12 var jag grymt ful. Om jag någon gång i livet skulle känt mig ful, fet och äcklig så borde det vara då. Jag började nästan gråta när jag hittade fotot. Jag fattar ärligt talat inte hur jag kunde gå omkring som jag gjorde, eller att Anna och Therese faktiskt pallade att visa sig med mig.

När jag var 18 var jag faktiskt söt. Iallafall på personfotot. Dessutom ser jag glad ut. Trots det kommer jag ihåg vad otroligt jobbigt det var att ta fotona, för Mina och Hanna var i rummet samtidigt och jag kände mig bara så ful och äcklig och ville försvinna. Men jag var söt. Kunde inte någon ha berättat det för mig? På riktigt. Och någon kunde ha talat om för mig att jag inte var korkad, att jag var bra. De jävla lärarna bara klagade en massa på betygsamtalen, sa "du måste bli bättre på det och det, det här gör du inte så bra, blablabla". Kunde de inte sagt att jag var bra? För jag var ju det.

I blogginläggen från förra våren verkade jag mest ha kul för det mesta. Var jag roligare då?

Och tydligen så har jag alltid haft fel syn på mig själv. En syn som inte stämmer. Så den stämmer väl inte nu heller. Jag är inte så smart längre, då skulle jag klara mig bättre. Lagom vältränad är jag väl inte heller för då skulle jag orka mer. Är det bättre att vara bra men tro att man är dålig eller att vara dålig och tro att man är bra.
Jag är förvirrad.