blä jag bröt ihop totalt när jag kom hem från sebbe.
inte bara för att jag kände mig totalt avskärmad från resten av världen för det är jag van vid.
Men för att hans föräldrar verkade så stolta över honom.
Och alla hans kompisar tycker så mycket om honom.
och han verkar så värd det.



och det gör bara att jag känner mig som en ännu hemskare människa som inte klarar av något annat än att ligga hemma och gråta hela dagarna och hela nätterna.

herregud, bara att jag skriver det i bloggen visar hur avlägsna mina verklighetskänslor är.