Jag har aldrig någonsin hatat mig själv så mycket som jag gör nu. Jag har aldrig varit så nära botten som nu. Jag blir så arg. Allt jag ville var att ha en trevlig avslutningsfest med klassen. Och det hade jag. Det började trevligt, och det hände sjukt många trevliga saker, som jag inte kan ta upp men de hände. Ändå är det den stora klumpen som tar över. Hur många trevliga saker som helst kan inte ta bort en stor klump.
Maria var jättebra och jättesnäll. Om kårhuset inte hade börjat brinna hade jag kanske fått ur mig det mesta under kvällen när jag pratade med henne, men eftersom brandlarmet gick och brandbilarna kom så är jag tvungen att skriva av mig nu.
Jag bara önskar att Johanna hade varit med. Så hade jag sluppit sitta ensam och gråta på nattbussen. Så hade jag kanske inte behövt vara nere överhuvudtaget.

Jag önskar att jag kunde sluta vara jag. Att jag bara kunde krypa ur mig själv och bli någon annan. En bra person. En som inte behöver ljuga hela tiden. En som folk gillar. Jag vill vakna imorgon med en stor jäkla minneslucka från den här kvällen men jag vet att det inte kommer hända, för det sätter sig långt ner i maggropen och sitter kvar där i en evighet.
Inga lögner i världen tar bort det. Jag har försökt leva en lögn sista året och har nästan lyckats, om det inte vore för den jävla festen ikväll. Och Maria försökte med en massa lögner. Men som sagt, inga lögner i världen hjälper. Den dagen någon kan säga någonting bra utan att ljuga, den dagen ska jag strutta runt som om jag inte hade några bekymmer i världen. Men den dagen kommer aldrig komma. Jag har haft min chans och jag har sumpat den.

Jag vill inte vara en Alanislåt.