10/3

Jag önskar att jag inte hade så sjukt dålig karaktär. Jag borde inte ha det. Jag borde kunna få mig att göra saker som jag sagt att jag ska. Men så fort någon annan vet att jag ska göra någonting, då vill jag inte längre, då är det inte för mig jag gör det utan för någon annan och det vill jag inte längre, och sen blir jag bara arg på mig själv till slut ändå.

Och så skulle jag vilja sluta ljuga hela tiden. Men det går inte heller. Jag är så van att bara hitta på saker när någon frågar att jag säger någonting utan att ens hinna tänka att jag inte borde, och sen går det ju inte direkt att säga sanningen efter det.
Plus att de gångerna jag faktiskt säger någonting helt ärligt så är det ändå ingen som tror på mig, knappt jag heller. Men det är lite samma sak som det första. Om någon vet vad jag tänker och tycker på riktigt, så är det inte längre mitt, vad jag tänker och tycker. Om någon vet vad jag gjort eller varit med om, så är det inte min upplevelse längre.

Till råga på allt har jag drabbats av Schlagerdepp. Jag vet knappt om jag orkar kolla längre.
Jag längtar till måndag. Till skolan. Till rutinerna. Till lögnerna. Till bortförklaringarna. Till att inte ha någon tid över.
Nu ska jag gå och drunkna i ritningar över en sågmaskin för att slippa tänka på min dåliga karaktär ett tag.