Jag tycker det är störigt när folk skriver stadsminister istället för statsminister, och landställe istället för lantställe. Jag tycker det är störigt när folk säger jättelite istället för pyttelite. Eller fruktansvärt bra. Jag ska i protest börja säga att saker är underbart dåliga när de är förskräckliga. Dock så påpekar jag aldrig det när någon pratar, dels för att det faktiskt är oväsentligt, jag tycker bara om att ha saker att irritera mig på ibland, dels för jag tycker att bland det värsta som finns är när någon märker ord när jag har någonting att berätta. Det tar liksom musten ur mig när jag försöker berätta något, jobbigt eller roligt spelar ingen roll, men något som faktiskt betyder någonting, och så istället för att den andra personen säger "åh, va roligt för dig" eller "ojdå, men det kanske fixar sig", säger "Det heter inte 'även fast' du borde ha sagt..." eller dylikt.
Jag tycker faktiskt att oftast när jag, eller någon annan berättar något så är det aldrig någon som kommenterar det väsentliga, själva poängen, utan oftast kommenteras någonting annat. Hur man har uttryckt sig. Eller om jag t.ex. ska berätta om en rolig grej som hände och jag börjar med "i skolan idag.." att bli avbruten med kommentarer som "men åå du pratar ju alltid om skolan" eller "alltså, jag fattar inte hur du pallar att plugga". Om det väsentliga ens kommenteras så är det med ironi, vilket också gör att åtminstone jag tappar lusten att berätta något mer totalt. Jag har ingenting emot ironi som så, när det passar i sammanhanget, det är inte det jag menar. Jag älskar ironi och satirer och sånt.
Sen en tredje sak som känns som slag i magen, det är när jag vill berätta någonting som har hänt och kommentarerna blir "eh jaha, det var väl ingenting". Jo, det var det för mig, annars hade jag inte öppnat munnen. Jag riskerar inte att säga någonting om mig som jag inte tycker betyder någonting, för jag vet att det ändå bara kritiseras sönder. Eller någonting om vad jag tänker eller känner. Hur kul är det att försöka förklara varför man mår på ett visst sätt, eller gör på ett visst sätt och sen få höra att det är fel och att man är konstig? Som en loska mellan ögonbrynen. När jag sitter hemma så sönderstressad att jag inte klarar av någonting annat än sitta på sängen och gunga fram och tillbaka och gråta (vilket faktiskt händer inte alltför sällan) vill jag t.ex. inte höra att jag är tråkig eller elak eller liknande för att jag inte känner att jag vill åka iväg och äta middag med någon och sen bara prata skit i flera timmar.
Hur kommentarer framläggs gör också så otroligt mycket. Om jag säger att jag gillar varmkorv med bröd få höra antingen "jaha, jag tycker det är äckligt" eller tillochmed "oj, det är det vidrigaste jag vet" eller att istället få höra "Eh, det är äckligt" eller "Det är det vidrigaste som finns" som i princip betyder samma sak, men de senare sägs som universella sanningar som anser att jag är dum i huvudet för att jag inte har fattat det än.
Det jag blir mest less på är när jag själv kommer på mig själv att säga såna saker. Inte för att jag vet om någon annan reagerar som jag, och jag kan ju inte fråga eftersom svaret ändå bara skulle bli "nej ingen tänker som du, du är störd i huvet".