Det var så härligt imorse! Mitt humör brukar inte påverkas av vädret och jag brukar inte bry mig för fem öre om typ vackra solnedgångar och fullmåne och såna saker. Men i morse när jag gick till skolan (fem i sju) var det så tjock dimma att jag bara såg drygt fem meter framför mig! Jag såg inte brevlådan när jag stod i dörren. Det var så underbart! Det kändes som om jag var helt ensam i hela världen och alla andra människor som jag mötte på vägen bara var på låtsas, för först dök de upp ur tomma intet och sen försvann de ut i tomma intet igen, men jag var kvar och allt som fanns var jag och vägen och ingenting annat spelade någon roll. Jaja, det låter flummigt men jag njöt av varenda sekund. När jag kommit fram till skolan var dimman nästan borta och resten av världen gjorde sig påmind igen genom en mekanikskrivning.