jag

jag blev bara tvungen att skriva av mig...

Det är konstigt att inte känna igen sig själv. Ingenting jag tänker eller känner nu är som förut, och jag mår helt annorlunda också. På gott och ont. Det känns mer ytligt nu. Det är helt sjukt egentligen att det känns ytligt att vara glad, eller är det så att jag måste vara ytlig för att vara må bra? Förut, när jag inte var ytlig, inte hade massa ytliga bekantskaper, inte småpratade med vem som helst bara för att det är tråkigt att vara tyst, då mådde jag dåligt. Fast ändå inte. Men jag var ju inte glad iallafall.
Hela gymnasiet, högstadiet, mellanstadiet, lågstadiet. Så länge jag minns faktiskt, har jag varit bitter. Jag har ogillat personer hellre än gillat personer. Intalat mig själv att alla jag inte gillar tycker illa om mig så att jag kan ogilla dem ännu mer.
Så länge jag kan minnas har jag låtit det gå ut över maten när det blivit för mycket. För att ha något att kontrollera. Någonting jag kan fixera all energi på. Träna mycket, ät lite. Men inte så det syns, bara så det känns. Och jag har alltid alltid velat vara smal, för jag har alltid alltid, fram till senaste åren, vägt mest. Alltid.
Nu är jag bara nöjd. Med allt. Och ignorerar istället för att reta upp mig. Ser positivt på det mesta.
Förut var hela min personlighet definierad utifrån några drag. Min viktfixering, mitt ogillande och martyrskap. Det var det som var jag, som var mitt.
Nu har jag inte kvar de delarna lika mycket. Det är inte de som ÄR min personlighet nu. Så jag vet inte vad jag är nu. Det känns som om jag inte har någon personlighet alls nu. Det finns inget som är mitt. Inget som är jag. Bara ett tomt skal. Men ett skal som mår bra, istället för en person som mår dåligt.